Ibland får jag frågan om jag är religiös. Då vet jag aldrig vad jag ska svara. Inte för att jag inte vet svaret på frågan, utan för att jag inte vet hur jag ska få den frågande att förstå mitt svar.
Det jag skulle vilja svara är att jag inte har något val. Och inte du heller.
För jag är av den impopulära åsikten att alla människor är religiösa.
Ja, du också. Du, ateist. Du, moderna sekulära människa. Du, progressiva tänkare. Du, akademiker. Du, vanliga jävel. Du, fria själ.
Du är religiös vare sig du vill det eller ej, oavsett vad du kallar dig eller inte kallar dig.
Det här kräver en del förklaring, för det är inte så här vi är vana att se på religion.
Den konventionella synen på religion är att människor väljer att tro på olika sagor. Vissa sagor handlar om en brinnande buske och om en allsmäktig gubbe som heter Gud, vissa sagor handlar om att man kan undersöka sin omvärld med empiriska metoder. Och om man tror på en saga med en gubbe som heter gud, då är man religiös, och om man tror på en saga utan gubben, då är man bara vanlig. Den första sagan väljer jag här att kalla för Den religiösa sagan, och den senare sagan väljer jag att kalla Sagan om alltings självklara vanlighet.
De som tror på Sagan om alltings självklara vanlighet, som enligt sin egen saga "bara är vanliga", förstår inte hur man kan tro på en annan saga än deras.
Deras egen saga har svar på allt, enligt sig själv. Allt det viktiga i alla fall, och så vet man kanske inte vissa grejer som inte går att veta men MAN JOBBAR PÅ DET. Allt det här står redan i första kapitlet, och på baksidan av boken. Eftersom Sagan om alltings självklara vanlighet har svar på alla frågor kan dess läsare, som jag väljer att kalla vanligisterna, endast tänka sig fyra anledningar till att någon skulle vilja tro på en annan saga än deras, till exempel Den religiösa sagan. Det här är de fyra anledningarna som vanligisterna kan föreställa sig:
Ett. För att Den religiösa sagan förser folk med moral, en anledning till att vara goda, för att man ska få komma till kungariket i himlen, som enligt Sagan om alltings självklara vanlighet bara är en fantasiplats som egentligen inte finns, så det är dumt alltihop.
Två. För att Den religiösa sagan i en enklare tid en gång gav en förklaring av universum när vi inte hade tillräckliga instrument eller metoder för att förstå vår omvärld på ett mer exakt sätt.
Tre. För att Den religiösa sagan ger folk falskt hopp och trygghet, så att de inte känner sig så meningslösa och obetydliga vilket de i själva verket är.
Fyra. För att folk ska ha något att göra på söndagarna.
Ingen av de här anledningarna träffar målet. Om man är en inbiten vanligist så är det svårt att svälja. Vad är den ursprungliga anledningen till Den religiösa sagan? Vilken funktion skapades den för att fylla?
Jo, för att se igenom sagornas natur och deras byggstenar. Det ska visa sig att alla sagor har just det gemensamt, att de är sagor, och att de bedrar oss. För att försöka visa vad jag menar kommer jag skriva lite mer om vanligisterna. Kanske handlar det om just dig.
Många vanligister som läser det här blogg-inlägget (som för övrigt heter Sagan om den osynliga religionen) kommer att komma med invändningen att det som jag här kallar för Sagan om alltings självklara vanlighet inte alls är någon saga, att det är bara så det är!
Det är för att det står så på första sidan i deras bok, som de har studerat mycket noggrant.
På första sidan i Sagan om alltings självklara vanlighet står:
"OBS. Det här är ingen saga. Det här är BARA SOM DET ÄR."
Det lustiga är att det står exakt samma sak på första sidan i Den religiösa sagan.
Sagan om alltings självklara vanlighet bedömer de andra sagorna med sitt eget innehåll som måttstock. Det är som att låta en diktator vara sin egen försvarsadvokat och domare. Det finns i sanning inget i Sagan om alltings självklara vanlighet som kräver en annnan saga, så varför slänger vi inte bara bort de andra sagorna som så uppenbart inte behövs? Jo, därför att Sagan om alltings självklara vanlighet också är en saga. Det är något man väljer att tro eller inte tro på.
Gemensamt för alla sagor är att de kommer med så kallade påståenden som ger läsaren tre val. Man kan välja att tro eller inte tro på påståendena, och man får också säga jag vet inte.
Gemensamt för alla sagor är att de värderar de andra sagornas relevans utifrån sin egen sagas innehåll, ett fenomen som jag här väljer att kalla Utvärderingen baserad på invärderingen, och som alltid ger en felaktig slutsats, en så kallad Ut och In-värdering.
Tänk dig att du är i ett bibliotek fullt av sagoböcker.
Det de flesta gör är att de läser den första sagan de hittar, de blir oftast rekommenderade just den sagan innan de ens tagit sig en titt på de andra avdelningarna.
En annan biblioteksbesökare läser mer, de ser sig om i sagobiblioteket. De läser några böcker och till slut hittar de sagan de gillar mest och de tittar på dess påståenden och säger ja, nej eller jag vet inte.
Det finns även dem som gör något helt annat. Det finns de som bygger en trappa av alla sagoböckerna, och lyckas ta sig till övervåningen i biblioteket. Du behöver inte ta ställning till sagornas påståenden för att bygga en trappa, du använder dem som byggklossar, på ett helt annat sätt än 99 procent av de övriga biblioteksbesökarna. Från övervåningen kan du se alla olika avdelningar i biblioteket, alla böckerna och alla besökarna. Du kan inte bära med dig trappan och bestiga den samtidigt, för varje steg du tar lämnar du fler och fler sagor bakom dig. Högst upp har du inga sagor kvar. Du ser ned på alla påståenden i böckerna och de olika läsarnas ställningstaganden till påståendena.
När jag planerade det här blogginlägget hade jag den här bilden i huvudet, och plötsligt dök den upp i mitt facebook-flöde (inte ritad av mig, vet inte vem som gjort den).
Exakt så.
Det finns en sanning bortom sagorna som inte går att återge genom påståenden som någon annan kan säga ja, nej eller jag vet inte till.
Det är det riktiga syftet med Den religiösa sagan. Tyvärr är alla försök att återge den högre verkligheten dömda att direkt bli nya sagor, och ingen av dem är närmre Sanningen än någon annan saga, men den skicklige och observante läsaren kan ändå använda dem som trappsteg. I alla fall enligt den här sagan, Sagan om Den osynliga religionen.
Slut.
/ Caspar